Tjänstemannen i skönlitteraturen

Bilder av goda och mindre goda byråkrater

Anders Björnsson, Björn Rombach Redaktörer

Tjänstemannen. Lite osynlig. En smula grå. Men en person som är viktigare för oss än vi kanske tänker på, och som vi borde veta mer om. Denna bok vilar på övertygelsen att vi kan lära oss förstå tjänstemannarollen bättre genom att studera skönlitterära gestaltningar av olika tjänstemän.

I den här boken fokuserar vi på offentliganställda civila tjänstemän, sådana som verkar inom statlig och kommunal förvaltning. Men alltså inte i krigsmakten. Även så är detta en minst sagt bred kategori som fokus. Man får tänka sig att tjänstemannen, av valfritt kön eller inte, är en person eller en funktion som står närmare politiken, ledningsgruppen, direktionen, verkschefen än den övriga personalen. Var gränserna går, uppåt och nedåt, kan vara flytande. Den typiske tjänstemannen är en handläggare snarare än en beslutsfattare, och tar han/hon beslut är det i allmänhet på delegation. Om den övriga personalen befolkningen utgör en majoritet eller en minoritet, torde vara historiskt bestämt.

Det finns flera goda skäl till valet av skönlitteratur som källmaterial. I diktens och fiktionens form framträder ofta drag i samhällslivet och de sociala relationerna som annars inte uppmärksammas, antingen för att de tas för givna eller för att man inte vill tala om dem. Kanske kan man inte. Visst händer det också att de förgrovas, rentav till groteskeri. Skönlitteraturen kan dessutom vara ett effektivt sätt att komma en viss tidsanda in på livet och bli varse hur den har förändrats och till slut upplösts. Män och kvinnor som skriver noveller, romaner och poesi har inte sällan själva haft erfarenheter av tjänstemannajobb eller kanske tillhört någon profession som fått dem att se ned på, och inte sällan förlöjliga, företrädare för mer okvalificerade tjänstemannasysslor.

Honoré de Balzacs roman Les Employés (Byråkraterna, 1838) lär vara den första skönlitterära framställning som gör tjänstemän i staten till berättelsens huvudpersoner i Balzacs övriga produktion vimlar det annars av litteratörer, kurtisörer, aristokrater, konstnärer, arrivister, bankruttörer, militärer, entreprenörer. Tjänstemannen var då ännu ett maktens redskap, kanske till och med manipulatör, och servilitet snarare än självständighet tycks ha varit hans emblem eller varumärke. Det har förstås inte uteslutit sådana kvaliteter som briljans, intelligens, handlingskraft när det kommer till kritan och en konkret uppgift måste lösas. Balzacs hjälte, Rabourdin, har ett projekt: han vill halvera statsförvaltningens storlek och fördubbla dess skatteintäkter (och naturligtvis blir det bråk).

Men i skildringar av tjänstemän förekommer också olater som långsamhet, indolens, viktigpetteri, trälsinne, konflikträdsla, osjälvständighet litet om vart annat. Hunsade, obefordrade kanslister dräller det av i den ryska litteraturen, liksom sluskar, eviga studenter, suputer.Nej, någon enhetlig grupp med självfallen solidaritetskänsla får vi inte syn på i litteraturen, och det hade vi inte heller väntat oss. Vad vore det för litteratur i så fall?